Strukturen, ytans mjukt skrovliga känsla, färgerna som vävs ihop, ulltrådarna och linet, som slingrar sig kring varandra, delar med sig till varandra av just sin speciella färg- och kvalitetsegenskap.
Det bildas hela tiden nya nyanser. Det är oemotståndligt!
Det går inte att släppa taget kring upplevelsen!
Och detta att fylla en tom yta, bit för bit i den långsamhet som tekniken kräver.
Det är magiskt, de egna tankarna dras med trådarna in i väven och blir kvar där...
Alla teknikens outforskade hemligheter, som fortlöpande fick sin förklaring. Hur gör man en orientalisk fläta, den där vackra, geniala avslutningen av varje väv? Hur åstadkoms alla de olika mönsterbindningarna och därmed också variationerna av ytstrukturen?
Det blev många aha-upplevelser på vägen!
